Kärlek suger

Ja, rubriken säger mycket. Det ända jag gör är att tänka på dig, på allt vi varit med om och vad vi hade. Ni vet den där känslan när man är så kär så att det inte går? Så vare, ungefär. Även om vi bråkade en del så löste det sig och allt var bra. Det är helt sjukt hur mycket en enda person kan förstöra. Alltså verkligen sabba hela alltet. Det här kanske inte är så kul att läsa, men jag vet inte vad jag ska göra eftersom att jag sitter här hel ensam. Jag är glad, för stunden. Sen blir jag ledsen o deppig igen, jag vill inte ha det så. Jag vill vara glad som jag alltid är o jag vill vara helt onormal också, för de är sån jag är. Jag vill inte hela tiden gå runt och tänka hur dum i huvudet jag är för att förstöra allting, hur jävla idiotisk jag var som gjorde fel. Jag blir ingen bra vän heller eftersom att jag bara är ledsen hela tiden. Jag vet att mina nära och kära blir skit irriterade på mig för att jag håller på att tjata så jävla mycket, jag vet att det är sjut jobbigt. Men det är skit jobbigt för mig med. Om jag kunde skulle jag ingte förstört allt. Men nu kan jag inte gå tillbaka i tiden.
 
Matilda, när du läser de här vill jag att du ska veta att du är världens bästa vän. Utan dig hade jag aldrig mått såhär bra, utan dig går inte! Jag kan verkligen inte tänka mig en värld där du inte fanns, det bara går inte. Vi är Matilda&Matilda, det går inte bara med "Matilda" om det skulle vara så skulle de vara halvt. O tomt. Precis så är det utan dig. Jag vet att vi kommer vara vänner livet ut, jag bara vet det. Du är den som verkligen alltid ställer upp. Jag vet att du aldrig skulle svika mig, och jag skulle aldrig svika dig. Du är faktiskt den ända jag litar på helt.
 
Jag saknar att vara vid din sida, att veta att jag är bara din. Jag kan bara inte få in det i huvudet, att de inte är vi. Det kommer ta välldans lång tid. Varje dag hoppas jag att du ska gå fram till mig och åtminstonde förklara. Att du tog tillbaka de och att allt blev bra igen, jag hoppas varje dag att du ska stå utanför mig. Men aldrig händer det.
 
Jag var tvungen att skriva de här. Jag orkar inte



Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback