Från och med nu ska jag lägga upp alla teckningar skisser klotter ALLT på bloggen. Bra va :D Just nu sitter jag och ritar för fullt så sen blir det en teckningskissklotterbomb :)

Föresten vann skrivartävlingen :). Här är min novell, läs den om ni orkar :)

 

Jag gissar att det här är slutet. Ett farväl till alla. Jag är ledsen men jag klarar det inte längre. Det började redan för ett år sedan. Första dagen i skolan. Det var en ny start, ett nytt kapitel i livet. Jag försökte intala mig själv att allt skulle bli bra, och det gick bra till en början.  Men sen spårade allt ut. Min pappa flyttade hem igen.  Jag var livrädd. Jag visste vad han var kapabel till att göra mot mig och min mamma. Min mamma vågade inte säga emot honom. Hon var så försvarslös. Det första slaget kom redan efter tre dagar. Jag hade glömt att sätta på diskmaskinen innan han kom hem. Han skrek på mig i vad som kändes som en evighet. Sen kom det. Han höjde sin hand över mig där jag satt ihopkrupen bredvid min säng helt försvarslös, och slaget kom som en elektrisk stöt över ryggen.
 Jag sa aldrig något till mamma. Jag ville inte att hon skulle vara orolig. Men det blev värre.
 Jag hade idrott dagen efter, och Julia brast ut i ett skrik när hon såg min rygg. Ett stort lila blåmärke hade trätt fram över mitt skulderblad.
 ”Herregud vad har hänt?” frågade hon oroligt.
 ”Inget” mumlade jag och drog snabbt på mig tröjan. Men inte hjälpte det. Dagen efter ville kuratorn träffa mig. Julia hade berättat. Jag hade aldrig varigt hos kuratorn förut. Det var ett litet rum med en soffa och två fåtöljer.  Allt var grönt. Det skulle nog föreställa mysigt men, jag kände mig bara instängd.
Hon frågade mig hur det var hemma. Jag ljög. Ja sa att allting var bra och att jag var glad för att pappa hade flyttat hem igen. Sen kom frågan jag väntat på. ”Vad har hänt med din rygg? Har du gjort illa dig?” Jag ljög igen. Den här gången sa jag att jag ramlade i trappuppgången hemma vid lägenheten. Allt var en lögn. Allt var inte bra hemma. Det var piss. Anledningen till mitt blåmärke på ryggen är för att min pappa slår mig. Som tur var trodde kuratorn på mina lögner. Hon ringde inte hem, och jag behövde inte gå dit igen.
 Numera blev jag slagen varje dag hemma. För allt jag gjorde fel. För alla mina misstag. Jag slutade att umgås med Julia och mina andra vänner, och dom började undvika mig också.
 Jag visste att dom pratade bakom ryggen på mig. Tyckte att jag var konstigt, efter ett tag började jag själv att tro på det. Att jag var ful och äcklig, som killarna skrek efter mig korridoren. Varför skulle någon vilja vara med mig.
Det slutade oftast med att jag gick in på toaletten och grät. Jag orkade inte mera. Jag sprang hem med ögonen fulla av tårar.
 När jag slog upp ytterdörren och låste efter mig känner jag den starka doften av sprit. Nej nej nej tänkte jag. Pappa var hemma, och han hade druckit. Jag hörde hans släpande steg från köket. Han hade redan märkt att jag var hemma.
”Tania. Är det du?” ropade han från köket. Långsamt tog jag av mig skorna och gick in till köket. Pappa satt där och glodde på mig när jag kom. Man såg på hans ögon att han var full. Det stod fler ölflaskor på bordet, de flesta av dom var tomma.
 ”säger man inte hej när man kommer hem?” Sa han lite gaggigt.
 ”Förlåt” mumlade jag och vände mig om för att gå ut ur köket. Jag ville vara så långt borta från honom som möjligt. Precis när jag tänkte gå röt han till ”Stanna!!”.  Jag svalde hårt och vände mig om. Han hade rest sig upp på vingliga ben med en ölflaska i handen.
 ”Varför är inte du i skolan?” frågar han.
 ”Vi.. ehm slutade tidigare idag” svarade jag snabbt och hörde själv hur skakig jag lät på rösten.
 ”Du ljuger! Jag betalar skatt och arbetar för att du ska kunna gå i skolan varenda jävla dag, och då skolkar du” Famlar han ut sig med en hög röst ”hur lätt tror du det är egentligen? Allt detta jävla slit och ingen som helst uppskattning. Du borde skämmas. Efter allt jag har gjort för dig. Vad får jag tillbaka? Ingenting!” Han skrek när han sa det, och jag började att bli rädd och arg. Jag ville skrika åt honom slå honom. Han har aldrig gjort någonting för mig eller min familj. Det var en skam att kalla honom min pappa. Ilskan bubblade inom mig men jag höll tyst.
Jag visste att om jag yttrade ett enda ord fel vid det laget skulle jag få en fet smäll. Vad skulle jag säga. Förlåt? Förlåt för vadå? Förlåt för att du är en skitstövel, förlåt för allt jag inte gjort, förlåt för att jag ens existerar.
 ”jag är ledsen” sa jag tyst och tittade ner i golvet för att slippa se honom i ögonen, ”jag går upp och gör mina läxor”. Snabbt vände jag mig om och gick mot trappen. Jag hade hunnit  gå två trappsteg när ölflaskan kom flygande genom luften och krossades mot mitt huvud. Jag föll omkull i trappen, och kände hur blodet rann ner över min panna. Jag såg hur han kom lunkande mot mig i snabb takt. Han tog tag i mina handleder när jag försökte slå honom och höll dom i ett hårt grepp. Han skrek på mig. Jag kommer inte ihåg vad han skrek, mina öron var som borta. Jag hörde ingenting bara en massa brus. Blodet rann ner över mitt ansikte och blandades med mina tårar.
 Han slet upp där jag låg i trappen och tryckte upp mig mot väggen. ”Ingen jävla respekt!! Du ska lyssna på vad jag säger, hör du det?” skrek han tätt vid mitt öra, och när jag inte svarade höjde han sin hand och smällde till mig. Det var en smärta som jag aldrig hade känt förut. Jag föll ihop på knä och han släppte mina armar och lät mig ligga där.
 ”Och du säger du inget om det här till mamma. Hör du det” var det sista han sa samtidigt som han spände ögonen i mig. Sedan gick han.
Tyst låg jag där och grät. Det dröjde innan jag hade kraft att röra på mig. Långsamt släpade jag mig upp för trappen och in till badrummet. Jag sjönk ner vid väggen och blundade samtidigt som smärtan bultade i hela min kropp. Blodet slutade inte rinna från tinningen och jag undrade hur stor skada jag hade fått. Så långsamt reste jag på mig och gick fram till spegeln.
 Ett långt jack som det forsade blod från vid hårfästet visade sig i spegeln. Örfilen syntes inte lika mycket. En stor röd hand på min kind. Min pappas hand.
Varför hatar han mig så? Jag satte mig på toalett stolen och rev loss lite toalettpapper som jag tryckte mot jacket i pannan.  Vad hade jag gjort för fel. Vad skulle jag göra för att han skulle älska mig.
 Jag lät toalettpappret falla mot golvet sedan reste jag mig långsamt upp och gick fram mot badrumsskåpet. Jag öppnade och tog fram nagelsaxen. Jag ville få bort smärtan.
 Jag drog upp tröjarmen och satte sax bladet mot huden och tryckte till samtidigt som tårarna rann ner för mina kinder utan stopp. Jag behövde smärtan, jag dög inte till. Jag lyfte saxen från armen och såg på den djupa skåran som jag hade skapat. Jag ville ha smärta.
 Efter den dagen, var det mitt sätt att överleva på.
Överleva alla ord folk sa till mig. Alla slag min pappa gav mig. Överleva att jag inte dög till.
Vad var det för fel på mig. Jag försökte hitta alla fel, och varje fel blev ett ärr på min arm. En skada för livet, en påminnelse att jag inte var värd något.
Varje dag i skolan var samma sak. Jag skolkade mer och mer och struntade i allt.
De långärmade tröjorna och nagelsaxen blev mina bästa vänner.
Jag höll mig hemifrån. Snattade och drack. När jag drack blev jag lyckligare. Lyckligare i ett par timmar. Jag glömde alla mina bekymmer. Jag började att förstå min pappa. Jag förstog varför han drack, och jag förstod varför han hatade mig. Jag var ju värdelös. Inget att ha, ingen och bry sig om. Jag förtjänade inte kärlek. Därför började jag stöta iväg människor ifrån mig. Ingen fick komma för nära. Lärarna blev oroliga, men egentligen brydde jag mig inte. Jag visste att dom inte brydde sig om mig. Jag skar mig varje dag, med vad som helst. Rakblad, nycklar, plast och glassplitter som jag hittade på gatorna. Jag skar mig inte bara på armarna längre. Jag skar mig på benen också.
Jag skar mig så länge det inte syntes. Ingen fick veta. Det var mitt sätt att komma bort från allt. Det hjälpte. Jag försökte bli av med problemen genom att skada mig själv, på alla möjliga sätt.
Men jag tror inte att jag orkar mer nu. Det är därför jag skriver det här brevet. Jag vill inte leva längre. Jag har gått igenom allt för mycket. Min mamma såg mina ärr, och hon blev förkrossad. Jag vill inte bekymra henne mera. Hon sak inte länger behöva lida på grund av mig. Ni i skolan som under detta år har trakasserat mig. Nu slipper ni se mig. Jag kommer inte finnas kvar längre. Pappa nu behöver du inte veta av mig längre. Jag försvinner nu. Jag ska inte stå i vägen för dig längre. Jag lämnar er alla nu. Nu slipper ni mig. För att jag orkar inte mer. Jag orkar inte bry mig. Dag ut och dag in med samma sak. Alla saker jag blir kallad. Alla ord ni skriker efter mig. Ni ville att jag skulle dö, och nu uppfyller jag er önskan. Om tre minuter kommer tåget, och då kommer står jag där framför det och väntar. Väntar på att få mitt liv avslutat.

Farväl// Tania